(med melodin "klappa händerna")

Clapping my hands of!
Smärtorna har ökat... Igen. Ett nytt skov som kommit trots Enanton behandlingen. Jag är så trött på att ingenting biter på den här jävla sjukdomen. Den bara växer sig starkare och starkare för varje år.

Jag försöker så gott jag kan att dölja hur ont det faktiskt gör. Det är en vecka kvar av semester och sommarlov. Efter de är familjen igång med vardagen och jag kan slappna av. Jag vill ha en fin avslutning med fina minnen.
Det slår över på nätterna... Ja får knappt någon sömn. Jag håller mig sysselsatt från morgon till kväll, fokus. Att slappna av betyder att smärtan släpps fram och jag kan inte hantera det snyggt. Jag verkligen hatar att behöva ha så här ont och hela tiden försöka värderar vad jag klarar av, vad som är värt extra smärtor, vad och hur mycket som ska döljas och när. Allt tanke arbete isig är utmattande.

Jag har länge gått och väntat på att alla utredningar ska börja så att jag kommer närmare operationen. Jag behöver verkligen få någonting gjort, jag är så trött på att må dåligt varje minut, varje timme, varje dag året runt. Kan operationen göra minsta skillnad så är det värt de.

Men igår kom faktiskt första remissen. Det är magnetröntgen som blir steg ett. Blev först överlycklig över brevet. Men det vända snabbt om till oro. Jag börja bli orolig över att det faktiskt hänt någonting i rätt riktning. Började tänka på hur massiv operationen kommer bli. Hur kommer den gå? Hur mycket kommer dom röra runt i mig? Komplikationer? Hur jag kommer må efteråt? Hur länge blir ja dålig? Hur jag ska kunna läka fort så jag kan ta hand om familjen? En massa oro dök upp som jag inte visste jag hade. Jag har visst en del mental förberedelse att göra också innan operationen verkligen blir av. Är jobbigt att längta efter någonting som kan ge lindring. Samtidigt som just samma grejen skrämmer skiten ur en.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av at...

Jag bara älskar dom dagar jag vaknar före alla andra och smiter ner till stranden för att se soluppgången. Där sitter jag helt ensam. Med tiden börjar stranden vakna till liv. Några enstaka joggare visar sig. En tjej gör morgon yoga en bit bort. Stä...

En del av vårat poolområde.... Underbart! Utöver staketet runt poolen så är området stängt så barn kan tryggt springa omkring. Lillen hittar nya vänner dagligen, inga spärrar alls. Han hälsar på nästan alla han möter. Framförallt tjejer. Lillan spe...

Min lycka lyser igenom masken. Här har jag precis överlevt en två dagars resa från min lilla byhåla till en ö utanför Afrikas kust. Med packning, rullstol, vagn, barnen och deras mormor. Resan har inte varit smärtfri direkt. Men jag har ändå kunnat ...

Jag läker fint. Det syns inte så bra på bilden men dom har gjort 4 håll i min navel. Troligtvis fanns det en hel del ärr vävnad ivägen. Så totalt 8 ingångar. Det är inte bara såren som läker fint. Jag har dessutom mycket mindre smärthöjningar. Jag k...