Alla dessa ord man säger, när kroppen skriker något helt annat...

Jag säger dom inte för att ljuga. Jag säger dom för att själv hålla mig över ytan. Låter man positiv så är det lättare att psykiskt orka med all skit som gömmer sig under ytan.

Säger jag annat så håller sjukdomen på att få övertaget om mig och jag sjunker. Jag har sjunkit ett tag nu. Jag har sagt att "nu gör de faktiskt ont". När jag mår så pass dåligt så kan jag inte undvika kännslan av att jag häldre hade dött. Inte på grund av att jag inte vill leva utan för att kroppen säger att "nu klarar du inte mer...du dör nu!"

Efter en fruktansvärt tuff period med ökade smärtor och utredningar, så är det bättre. Jag kan åter igen börja säga att jag är ok. Jag är nära ytan nu och flyter nog snart igen. Jag har idag kunnat gå ett varv runt huset med Lillan och jag lever! Det är framsteg och jag är lite piggare idag än tidigare.

Låter jätte bra och det är sannt.. Men jag kan också beskriva min dag sä här:

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kämpar med att hålla borta tårarna. Även om jag imorse inte lyckades och bröt ihop i min mans famn. Jag är så utmattad..ja orkar inte med den här höga "styrkan" på smärtan mera. Ja måste få en paus snart...NU! Jag ska härda ut och låta medecinerna göra verkan. Men tänk om det inte blir bättre är så här? Borde jag ringa sjukan o låta dom se om det är något fel....Men då också utsätta mig för mer smärta? Blir fel vad jag än gör. Jag kan inte fokusera på annat än vad jag ska göra för att stå ut. Jag vill låta Lillan ta all min fokus så jag kan förtränga smärtan men de går inte. Jag blir distraherad av smärtan hela tiden, och tappar fokus.

Är så trött på smärtan nu....den är inte bara i min kropp längre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om 2 dagar har vi bott här i en hel månad. Tyvärr har det inte blivit ett hem ännu. Det är bara en lägenhet. I en vecka till kommer det vara kaos. Nästa vecka ska alla golv förutom vardagsrummet poleras. Så alla möbler är nu ihoptryckta i vardagsrum...

  Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att den här dagen skulle komma. Men igår skrevs skillsmässopappren på. Efter 16 år går vi skilda vägar. De gör ont, riktigt ont. Kommer hjärtat någonsin kunna läka... Känns som h...

Just nu tänker jag extremt mycket på just den här dagen för 20år sedan. Det tog så många år för mig att bara fungera efter den olyckan. Jag har ju kommit så långt. Men nu känns det som att jag börjar om från noll igen. I början av Juli, för lite ö...

Länge sedan jag skrev av mig. Vad har hänt? Det har jag inte ork med att förklara. Men jag har iaf haft en skapligt bra period efter operationen (tog bort livmoder och äggstockar). Men senare månaderna har varit jobbiga. Jag får smärtattacker stup...

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av at...