Som att det inte räcker med att jag har ett ordentligt smärtskov just nu med Endometriosen...
Sen jag låg på sjukan har min hals varit ur balans. Och har bara blivit konstigare och konstigare. Tydligen har jag fått inflammation i stämbanden *suck*.
Resultatet från att jag skrek 7 timmar i streck pga smärta...tack sjukvården!
Nu är ja så hes att ja knapt får ut ett ljud. Hoppas de läker fort...prata är ju istortsett de ända ja har just nu. Men antar att ja får hålla igen käften ett tag så de läker fortare. Gaahhhh!!!

Sedan jag kom hem från sjukhuset senaste gången har mina dagar varit tuffa. Smärtorna kommer utspridda över dagen och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med dom. Jag tänker ofta tanken att jag kanske måste åka in igen. Men jag är stolt över att jag klarar mig hemma med min familj. Dom ger mig så mycke kärlek och ork. Dom låter mig vila så mycke jag behöver och det blir en hel del just nu. Jag sover ca 15 timmar utspritt över dygnet just nu. Jag är extremt utmattad av både smärtor och mediciner. Några stunder om dagen orkar jag rulla runt i min lilla rullstol. Det ger mig så myckr frihet för smärtan ökar inte de minsta. De ända är att jag blir trött efteråt. Helt klart värt de!
Jobbigast är på kvällarna när mannen åkt till jobbet, Lillan har somnat och smärtan trycker på. Det är svårt att kontrollera smärtan på dagen....men på kvällen när jag är själv är det nästan omöjligt. Just ju är livet tuft men jag hoppas att det här smärtskovet är över snart.

Idag hat jag fått komma hem efter tre dagar på sjukhus. Jag har inte blivit så bra behandlad dessa dagar men sjukhuset hade stor personalbrist så det var inte personalens fel. Jag har fått en hel del återkommande smärtpåslag under tiden på sjukan och jag har fått vänta längre på att få rätt hjälp. Idag fick jag prata med en ny läkare om att jag kan gå åka hem och behandla mig själv ist. Jag fick med mig allt jag behövde hem. Så när attackerna kommer kan jag behandla dom direkt utan att behöva ligga o lida i onödan i väntan på en obefintlig läkare.
Problemet är att jag fick hem så mycke tabletter och dom går inte alla ihop.är ett mysterium för mig att få ihop vilka jag ska ta när. Men får be om hjälp med att förstå de imorgon.

Det var fruktansvärt skönt att få komma hem igen. Mannen och dottern hämtade mig och bjöd på lyx middag. Det kände jag att jag förtjänade efter att dom på sjukan försökt servera fisk till mig *purk*.
Jag har verkligen saknat familjen och vill inte lämna dom under en lång tif frammöver :) Nu blir det tjåla och sova av resten av veckan ;)

Den här natten har jag inte känt mig mer värd än en påse skit. Funt halv 2 inatt fick jag ett ordentligt smärtpåslag. Trycker på den röda knappen och får två alvedon :O...inte riktigt vad jag hade tänkt men jaja. Eftet bara en koft stund har ja så ont att jag skriker rakt ut. Ringer på klockan igen och får senna gång en liten oxy. Kändes iaf som ett lite mer passande val än alvedonen. Men denna gav ingen effekt alls. Från och med nu skriker jag nästintill konstant. Förutom kortare stunder då jag inte kan andas. Ja ringer på klockan om och om och om igen. Men sköterskan kan inget göra. Den ända "tillgängliga" läkaren är fast på förlossningen. Fram till kl 9:30 skriker jag nästan panikartat. Efter 7 timmars skrik kommer en ny läkare. Som först vägrade prata med mig på grund av att ja skrek. Men hallå...ja hade fruktansvärt ont, vad begär han?! Efter att jag skällt ut honom ordentligt undersökte han mig och påstod att jag inte har Endometrios. De e ju skrattretande, sicken idiot! Ja sa till honom att ja skiter fullständigt i vad du tycker och tror bara du hjälper mig. Tillslut fick jag iaf min efterlängtade smärtlindring. Så utmattad av alla timmars smärta och skrikande så ja deckade direkt. Så skönt att äntligen få sova lite. Men sköterskan kommer in o väcker mig stup i kvarten o ser så ja mår bra. Dagens ros till sköterskorna och riset går till den förbannade läkaren som lät mig lida hela natten. Den vill jag anmäla för de här va inte ok. Man ska inte behöva må så fruktansvärt dåligt så länge utan hjälp.

Nu kommer min älskade familj på besök iaf <3

Samlar kraft på sjukhuset igen. Min kropp orkar inte me alls mycke just nu. Kramperna håller sig borta än så länge men dom smärtsamma huggen vill inte sluta. Jag överlevde gårdagen på Kolmården vilket jag är väldigt stolt över. Min älskade man fick köra mig upp och ner för alla backar. Men lite hjälp från Anna i den allra tuffaste. Det är långt ifrån optimalt med rullstol på Kolmården med det går iaf.

Mina blödningar vill inte försvinna än. Vad dom beror på har jag ingen aning om. Men ont som in i helvete gör de. Personalen här känner mig så väl nu och tar bra hand om mig. Även idag har jag fått ett eget rum mef tv....kan de bero på att ja e stammis? ;)
Orkar inte kika på på tv:n än iof...smärtan måste lägga sig mycke mera först. Jag hoppas ja hinner komma hem innan morgondagens påskmiddag med släkten. Den har jag sett fram emot. Men innan dess vill ja bara vila upp mig och samla kraft.
Måste återfå lite ork så jag slipper åka in hit igen den närmsta tiden. Jag vill så gärna bara må bra snart...

Nu rullar vi fram igen. Inte riktigt enligt mina planer så fick de bli. Min nya behandling med p-stav och hormonspiral har visat sig inte fungera så bra. Jag får fortfarande blödningar som leder till olidliga smärtor och kramper. Jag kom hem från sjukhuset igår efter att ha legat inne för smärtlindring. Redan idag har jag övervägt att åka upp igen. När tar detta slut? Tar det någonsin slut...
Igår kom rullstolen hem så imorgon ska hela familjen på påsk utflykt till kolmården. Känns kul att kunna följa med. Men är lite nojig för hur smärtan kommer bli. Jag hoppas den lägger sig under natten. Har sovit nästan konstant sen ja kom hem igår...vilar upp mig ordentligt inför morgondagen.
En positiv grej är iaf att jag efter mycke tjat prova en ny medicin igår på sjukan. Efter att inget hjälpte bad jag om att få kramplösande. Jag fick tjata en del men efter ett tag gav dom med sig och jag fick prova. Efter en timma slutade mina kramper och jag kunde inte bara komma upp ur sängen, ja kunde gå också! Helt underbart!
Även om smärtan kom här o var så behövde ja inte ligga dubbelvikt på golvet. Med andra ord borde jag kunna dölja smärtorna mycke lättare med denna medicin :). Smärtan är ja redan duktig på att dölja, men kramperna går ju inte riktigt att styra över. Även om ja är lite bitter över att ingen behandling biter på mig så känns framtiden ljus nu när ja kan stoppa kramperna. Livet rullar vidare

Jag är så tacksam för allt jag har och allt jag kan göra. Jag tar mig runt i lägenheten några gånger om dagen och kan ta hand om mig själv. Jag har min älskade familj som är mitt allt. Livet är verkligen underbart.
Men det finns en del saker jag saknar som andra ofta tar gör givet.
Jag saknar att kunna:
-Gå till affären
-åka buss
-träffa vänner
-göra utflykter med Lillan
-promenera
-städa
-träna
Mm

Jag blir så lycklig dom dagar jag orkar gå en liten bit. Det ger mig sådan livsglädje och frihet. Det är något jag verkligen inte tar för givet. Men jag önskar att jag med tiden kan röra mig mer normalt igen och ha ett mer värdigt liv. Det blir lite ensamt här i soffan.
Just nu ser mitt liv ut så här och jag försöker hålla humöret uppe och njuta så mycke jag kan av de jag har. Ibland syns det kanske inte på mig för att smärtan tar över. Men under ytan är jag lycklig och älskar mitt liv.

Den första drömmer kan ju inte förverkligas. Med drömm nr 2 skulle vara helt underbart om den slog in. Sedan min senaste inläggning på sjukan har jag börjat återhämta mig nu. Jag kan gå igen och har till och med kunnat lämna Lillan på dagis själv några gånger nu. Smärtan har sjunkit till en (för mig) lägre nivå, på Vas 5-7 om dagarna. Är så skönt att kunna komma upp från soffan lite igen. Men även om jag mår bättre igen har jag ont dagligen, blir fruktansvärt trött och ibland får jag smärtpåslag. Ett sådant kom i morse. Jag kände mig såå bra på morgonen. Gick med Lillan till dagis. När vi nästan var framme kände jag hur de börja hugga i magen. Jag lämnade snabt in Lillan på dagisgården med dom andra barnen och tog mig in till hallen/kapprummet. Gjorde så ont att det svartna för ögonen. Jag viste att om ca 15minuter ska alla barn komma in...tänk om jag ligger här avsmimmad då? Tankarna rusa... känns hämskt när de blir så där. Som tur e släpte smärtan sakta men säkert och jag kunde ta mig upp och hem. Fick självklart först säga till personalen att min dotter kommit...de han ja inte göra innan. Nu ligger ja hemma o vilar upp mig så jag orkar gå o hämta henne igen sen. Är nervös att det ska bli likadant igen :(. Drömmer verkligen om att jag en dag slipper ha ont varje dag...