Nu har jag utfört min allra första gastroskopi. Inte alls så illa som ja förväntat mig. Det började med 6 timmars fasta...inte min grej! Magen börja krampa på fm, men viste inte om smärtlindring räknas som mat o dryck så jag försökte stå ut utan. Mickis min goa vän hämtade upp mig och gjorde mig sällskap. Eftersom att jag oftast råkar ut för svåra smärtattacker vid undersökningar, så fick jag dubbel dos avslappnings medel innan (just in case). Kan varit de som gjorde att allt gick så bra :D. Hade ju ont redan innan o spände mig /krampa här o var. Vist va de inte skönt men ja tycker inte de va så värst obehagligt häller. Någonting gjorde ont/skavde som gjorde att att ja rörde mig en del. Men de gick fort o vipps så va de över. Nu är jag hemma igen o vill bara sova. Magen krampar en del. Men de är iaf inte pga undersökning. Kanske ska nämna att allt såg fint ut också :). Inget i magen som blöder. Så nu känns det som att uteslutning metoden lutar emot endometrios i tarmväggen. Någonstans måste ju blodet trots allt komma ifrån....

Efter en vecka med begränsad sömn tillkommer nu smärtorna. Hela magen känns som en tickande bomb redo att smälla när som helst. Smärtlindringen känns enbart som ett plåster på en vulkan. Familjen sover bredvid mig och jag önskar ja kunde göra detsamma. Men magen bara krampar och hugger. På ett sett e de lite bra timing iaf. På lördag ska jag ändå upp till sjukhuset för en gastroskopi... se om dom kan hitta orsaken till varför jag fortsätter att blöda. Håller den här smärtan i sig även imorgon så e de lagom att besöka sjukan på lördag. Men imorgon ska jag mysa med Lillan och värmedynan hela dagen...förhoppningsvis kan jag även få lite sällskap av en go vän ^^. Förhoppningsvis lägger de sig av sig självt då...de gjorde de ju iaf förra gången *håller tummarna*

Trött, tröttare, tröttast. Den här veckan har i stort sett varit sömnlös. Både Lillan och jag har fått problem med Astman på nätterna. Inatt fungerade medicinerna någorlunda o vi fick mer sömn än tidigare iaf. Men utvilade e vi långtifrån. På dagarna mår vi dock bra båda två...ingen hosta, inga andningsbesvär, inga mediciner. Tycker de e konstigt att det kan vara sån skillnad på natt och dag. Nu e de bara påsarna under ögonen som håller sig kvar ^^. Dom får följa med mig in till stan en sväng. För nu har jag en tid bokad med färdtjänst. Så jag ska kunna ta mig in till aktiviteter som arbetsförmedlingen möjligtvis skickar ut mig på.

Vet inte riktigt hur jag har mått idag. Kan inte riktigt sätta fingret på de. Imorse var allt helt bra förutom dom vanliga morgon magknipen. Jag gick tom till dagis utan rullis (yey me!!). Men sen kom det en svacka när jag kom hem. Fick flera smärt påslag efter varandra. Det lugnade sig tillslut så ja passade på att ta en varm dusch. Hej hopp sicken dålig idé... Blev svart framför ögonen rätt snart. Men ja han inte ramla som tur va. Men efter de så va de ändå ganska lungt igen. Ja tog mig till dagis utan problem (med rullis)...tog mig till och med upp till vännerna längre upp i byn. Så länge jag satt ner så kunde jag ta mig framåt. Smärt påslagen höll sig också borta bortsett från ett litet hugg i soffan. Kändes helt ok för en dålig dag. Men samtidigt har de känts som en bra dag, som varit lite dålig :). Har haft mysigt umgänge och Lillan har fotograferats (Skit fina bilder).
Väl hemma igen blev det lite värre igen och jag har spenderat tiden i mitt favorit hörn i soffan. Magen går inte ens att peta på utan att bita ihop käkarna. Inatt e jag nog lite ynklig. Men imorgon tar vi nya tag och de kommer säkert bli en helt underbar dag :)

Nu har jag återigen fått avslag från försäkringskassan! De roliga är att anledningen har ändrats från första ansökan till överklagan. Först fick jag avslag med anledningen att jag är "tillräckligt sjuk" men kan inte bevisa att ja kommer va så sjuk i ett år framöver. Nu på överklagan så säger dom heltplötsligt att jag inte är tillräckligt handikappad för att få bidraget. Men som vanligt kommer jag inte att ge mig. Imorgon ska jag fixa ny tid till läkaren och fixa nytt läkarintyg. Sen blir det att återigen överklaga beslutet/besluten. För eller senare... ja tycker faktiskt att även jag är berättigad en inkomst.
Idag är det exakt 11 år sedan bil/buss olyckan. Jag hoppas jag får någon hjälp av samhället innan de gått 15....

Idag har jag fått äran att vara barnvakt åt den här supersöta lilla killen! Ja vet, vist har ja tur :D. Är super glad över att få lära känna honom och hans familj, dom e underbara allihopa! Kommer bli en bra dag det här...ösregnet kan inte störa mig idag ;).
Jag har också turen att få ha Lillan hemma idag. Hon är hostig, men mår bra. Så hon får stanna hemma i förebyggande syfte. Vet ju inte om det är början till förkylning eller astma. Då får hon va med mig tills vidare o mysa i soffan ^^.
Igår kväll va jag var hos en kompis (lilla killens mamma). Och när ja kom hem låg hela familjen o sov. Så nu saknar jag min man! Konstigt att man fortfarande saknar varandra efter så kort tid, när vi ändå setts varje dag sen 2008 :). Hoppas iaf att vi hinner ses en stund idag...annars får vi ta igen en massa tjåltid på onsdag. Nu får ja passa på att gosa med Lillan så länge ;)

Hel dag på Kolmården idag! Men barnen har nog inte helt förstått grejen med de hela. Det är en ju trotts allt en djurpark. Men mer än halva tiden spenderades på karuseller och lekpark. Sen va dom för utmattade för att gå runt o se på alla djur :D. På vägen till bilen ville dom iaf gå in till getterna en stund. Dom har ju så cola färger tycker ja. Lillan var mest nojig över om hon råkat få bajs på nya frost skorna ^^.

För att ha väldigt ont så gick dagen väldigt bra. Jag har överlevt och tom njutit en del. Tur ja har en man som orkar dra runt på mig ^^. För ja kunde inte gå allt för mycke ida. Kvällen avslutades med tacos hos vännerna. Ett par kortare smärt attacker med de gick ändå. Nu är vi äntligen hemma igen o ska se en film innan vi somnar sött. Ser inte fram emot att vakna imorgon... kommer ha såå ont. Men de tar vi då...nu ska vi mysa ;)

Ända sedan jag förlorade den människan som betytt allra mest för mig, så har jag haft svårt att låta någon komma för nära. Michele var så mycke mer för mig än bara min bästa vän. När cancern tog henne ifrån mig började jag bygga på min mur. Efter att jag med åren blivit mer o mer "sjuk" har flera vänner backat och muren har växt sig större. Jag har alltid haft lätt för att prata med folk och delar med mig av mig själv. Men jag vill inte komma för nära på något vis. För ja är så rädd att bli så sårad igen. Tänk om jag förlorar någon nära igen..? De här är något som togs upp på smärt o rehab. Och sedan dess har jag försökt tänka om. Mår ja verkligen bra av att hålla folk på avstånd? Nae! Så jag har börjat försöka plocka bort lite stenar från muren och våga släppa in folk på nytt. Idag har två av mina "ny insläppta vänner" haft en tuff dag. Har tänkt på dom en hel del. O känner att jag vill finnas där o göra vad jag kan för att stötta... inte så lätt med min kropp direkt :/ men ändå. Ja kanske aldrig kommer någon så nära som Michele. Men ja lär ju definitivt inte göra de om ja inte ens försöker. Jag har ett par töser som lyckats ta sig igenom min mur o de e ja så extremt glad för. Ni skulle bara våga bryta er ut ;). Ja jobbar på mig själv och de kanske tar ett tag. Men ja ska banne mig riva hela muren. Bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls :)