Eftersom att Lillan lånade min kudde (hella min plats i sängen...) inatt så har jag sovit kasst. Vilket lett till att jag nu inte kan somna på grund av nacksmärtor. Men det gör inte allt för mycke. Dom smärtorna är sååå mycke mildare än Endometriosen. Bortsett från att jag ska jobba imorgon så blir det vila så mycke de bara går. För på lördag ska vi till Kolmården och titta på riktiga tigrar. Är väldigt nervös över hur det ska gå *bokstavligt talat*. Endon har tagit ett ordentligt grepp om min mage igen och promenader är min värsta fiende just nu. Men jag ska dit, så e de bara!

Nu kan ja inte gå runt o säga att jag är 20år längre. Inte ens jag kan gå på den lögnen med den här frillan. Men det var ett nödvändigt kap. Alla mediciner och behandlingar tar kol på håret. 1,5 dm var super slitet och kapades på en gång innan fin puttsningen började. Att ha så här kort hår är inget för mig, men jag har redan tappat en massa hår och mer kommer det att bli. Så för att inte se lika tunnhårig ut som Homer så behövde de kortas upp rejält.
Jag får vänja mig helt enkelt...eller undvika speglar ;)

En sak har faktiskt blivit bättre med den nya behandlingen. Mina finnar har tagit semester :D. Har så len o fin hy så de e inte klokt. Ja som (pga pco) alltid har nyllet fullt annars. Så jag ska inte bara klaga :)

Ser nästan ut som att jag har färgat håret också men de har jag faktiskt inte. Dock fick jag hem en hårfärg från min underbara frisör. Så nån da blir de kanske ny färg ^^

Här döljer vi smärtan riktigt ordentligt! Idag har jag och Lillan haft ett suprice party för mannen i familjen. Så vi ville göra oss lite extra fina. Hela dagen har gått till planering. Lillan har köpt en massa saker hon tror pappa tycker om... bla. spiderman duk, dödskalle ballonger, paraplyer, smörgåstårta mm. Hon valde inget som hon tycker om...för de va ju inte hennes kalas. Hon e sååå go!!
Hela dagen har magen krampat men med Lillans hjälp har det gått bra iaf. Vi har besökt affären, tvättstugan, apotek, bibliotek, tvättstugan igen, sopprummet och affären igen. Inge vidare bra för en väldigt smärtsam buk. Men kul har vi haft :).
Efter kalaset bäddade Lillan in mig under filten och mannen hämta värmedynan...vila! Nu har både man och dotter somnat i soffan, och tårarna kan kika fram. En väldigt kämpig dag men den har sammtidigt varit underbar.

Just nu tänker jag på min älskade lillebror som är på semester i Turkiet. Älskar dig brorsan <3

För ett tag sedan skrev jag om att jag tillfälligt fått ont igen. Men det visade sig inte vara så tillfälligt. Nu har jag haft ont varje dag i en månad (sedan jag fick en blödning) och smärtan ökar lite för varje vecka. Idag har det känts olidligt på jobbet men orkade inte berätta för någon. Jag hade inga tabletter med mig och kände att ja ville försöka stå ut mina två timmar innan ja gav upp. Hade jag visat hur ont jag hade så hade det blivit synd om mig och blivit hemskickad. Jag uppskattar verkligen att folk runtom mig accepterar mina smärtor och stöttar/hjälper mig, pratar om de. Men jag tycker inte om när mungipor trillar ner och jag får ett "nej men stackars dig, så jobbigt du har det". Det får mig inte att må bättre. Så ibland väljer jag faktiskt att dölja smärtorna. Träffar jag vänner eller familj brukar jag också dölja den lilla djävulen som bor i mig. Men det är för att jag själv vill njuta av sällskapet och livet. Dom vet om att han finns där iaf. Jag brukar iaf berätta att det är lite jobbigt om dom frågar. Även om jag försöker dölja de fysiskt. Det går oftast ganska bra. Jag tror också att jag underlättar för andra genom att dölja. Hur kul e de att alltid se någon ha ont och inget kunna göra? Ibland går det bara inte att dölja...då önskar jag att dom runt om mig inte tycker synd om mig. Ge mig en stöttande kram ist, hämta medicin eller bara finnas där (ignorera). Det är ändå något jag lever med varje dag. Jag älskar mitt liv till 100%, så mig är det inget värt att tycka synd om ;)

Mörka tider kryper närmare och närmare. Tända ljus är något jag älskar att göra och just nu behöver jag lite ljus i mörkret. Jag har börjat må ganska dåligt igen. Magen gör ont mer och mer för varje vecka. Jag mår också dåligt av behandlingen jag går på nu. Jag tappar hår, är trött, mår väldigt illa, känner mig deppig och kännslosam. Jag går också upp i vikt trots att jag håller koll på kalorierna. Har även fått en del blodtrycks fall av okänd anledning. Biverkningarna i sig e inte så jobbiga. Men ihop blir det ganska påfrestande. Jag får anstränga mig väldigt mycke för att kunna vara goa glada jag och senaste dagarna har det inte alltid gått. Jag saknar mig själv...väldigt mycke faktiskt.

Ligger sömnlös inatt... Endometriosen stör mig och det är omöjligt att somna. Det är inga super smärtor utan mer ihållande, irriterande små hugg. Det är nog bara tillfälligt just nu tror ja för igårkväll gick hela familjen på promenad och de va då det började. Det är tydligen inte ok för mig att motionera...de gör mig lite smått sur, eftersom att jag försöker gå ner i vikt och leva mer hälsosamt. Endometrios och soffan/sängen är verkligen bästa vänner tror ja. Jag ligger också och funderar på framtiden... hur kommer den att se ut. Hur kommer jag att se ut? Kommer jag bli en 200kilos kloss som fastnat i soffan med hämska smärtor om 10år? Jag tänker ju på vad jag äter iaf men ibland känns det hopplöst. Alla hormonbehandlingar gör ju också att jag sammlar på mig minsta lilla. Och om man skiter i vikten... hur kommer mina smärtor att öka med tiden? Börjar bli riktigt nojig över den frågan. Kommer hela mitt liv bestå av konstanta, kraftiga smärtor? Eftersom att jag älskar livet i sig och alla runtomkring mig så kommer jag nog klara av det galant iaf. Men jag har ju lite högre drömmar över hur jag vill leva mitt liv. Soffläge är inte min dröm! Kan inte någon bara göra mig frisk :(

Idag lämnade jag och min man Lillan tillsammans på dagis. Sen åkte vi o käka middag tillsammans innan han skulle köra mig till sjukhuset. Men efter maten åkte vi till ankdammen och myste en stund tillsammans ihop med alla ankor :). Det var jätte mysigt! Sen åkte vi vidare. På sjukan var det tid för återbesök efter min opetation i Juni. Jag fick ju höra att tester visade att det kanske inte var Endometrios. Men nu har jag fått klarhet i det hela. Der ÄR endo. Det är bara så att proverna togs på "vilande" endometrios, alltså inte aktiv. Hon sa att det inte finns några tvivel alls på att det är just endo. Dom små smärtorna jag har kvar efter operationen kommer jag antagligen alltid ha kvar. Men förhoppningsvis tar det ett tag innan endon växer och ger mig kraftiga smärtor igen. Jag blev uppmanad att bli gravid för att hålla mig "frisk" en längre tid. Vist är det skönt att höra att jag kan bli gravid om ja vill. Men det känns jobbigt att höra att en graviditet skulle gynna min hälsa. Vänder man på de så: Om ja inte blir gravid så blir ja snart sjuk igen... ingen press där inte. Det finns nog inte många som längtar så mycke efter barn som jag gör. Men det ska stämma så mycke runtomkring först. Vi är inte där just nu... Jobbiga känslor bubblar upp just nu.


Obs: En graviditet botar inte endometrios men kan tillfälligt stanna tillväxten av sjukdomen.

Efter en dag fylld med lek blev det en tuff natt för Lillan. Hon gick i sömnen och vaknade sedan jätte ledsen. Efter en timmes panik och tröstning kunde hon tillslut somna om igen. Inte lätt o va liten. Men det är inte alltid lätt att vara stor häller... Nu är det jag som inte kan somna om ^^. Nacken tyckte inte om att vara uppe mitt på natten, men ist för att vila resten av tiden så börjar han tjafsa ist. Då vaknade självklart också magen och blev gräl sugen. Medan dom bråkar så gosar jag in mig i brorsans one piece och myser i köket. Ska man ändå va vaken kan man ju ha de gött sammtidigt ;)