Jag är fortfarande fast på sjukhuset utan att ha blivit smärtlindrad. Igår kom läkarna in till mig med dom goda nyheterna att jag skulle få ryggbedövning. Efter mycke tjat o bråk så hade dom äntligen lyssnat på mig, och rådfrågat min läkare i Uppsala om hur man borde smärtlindrande mig. Jag sken upp som en sol, blev så fruktansvärt glad över att jag äntligen skulle få hjälp. Men dagen gick och på kvällen kommer läkaren in till mig. Jag kastar ifrån mig de ja har i händera och utbrister glatt "åhh, e de min tur nu!". Men det var inga glada miner som mötte mig. Dom berättade för mig att det inte blir någon eda, inte ens på hela helgen. Jag bröt ihop totalt! Jag få höra att narkosläkare sagt nej pga att jag behöver få så starka mediciner i edan så jag måste vara under bevakning. Och på helgerna har dom inte personal till de. De e alltså för min egen säkerhet. Läkaren sa åt mig att kämpa och stå ut över helgen Dom sätter in den på måndag...försök att stå ut sa hon. Efter att de värsta känslorna lagt sig så lugnade jag ner mig lite. Men var helt utslagen av lögnen att jag äntligen skulle få må bra.

Imorse låg jag o titta in i skynket brevid mig, kände mig helt tom. Sen kom läkaren för att prata med mig om hur ja mådde. Under samtalet frågade jag "men vist har han lovat mig att jag får bedövningen på måndag iaf". Till svar får jag ett NEJ.
Bryter ihop igen, dom tar kol på mig med alla dessa lögner hela tiden. Jag finner inget hopp någonstans.
De visade sig att narkosläkaren inte ville sätta in bedövningen överhuvudtaget. Han tyckte inte att det var den bäste lösningen för mig.

Alla svängar mellan hopp och förtvivlan är slut nu. Jag hoppas inte alls. Litar inte på ett ända ord på vad dom säger åt mig längre. Dom kommer fortsätta plåga mig med dessa vidriga smärtor. Jag kommer aldrig mer få komma hem igen.

Min älskade familj kom o hälsa på mig idag. Jag har en enda tablett som jag får ta under dagen som tar ner smärtan lite mer än dom andra. Så jag bad om att få ta den innan min familj kom. Så Lillan slapp se mig ha så ont. Dom tog ut mig så jag fick se ut för första gången på 11dagar. Har nämligen inget fönster i mitt rum. De regnade men det var ändå helt underbart. Sen åter igen in till tortyrkammaren. Som det ser ut nu finns det inga planer på att jag ska få komma hem, under en lååååbg låååång tid framöver. Så ni vet vart ni har mig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om 2 dagar har vi bott här i en hel månad. Tyvärr har det inte blivit ett hem ännu. Det är bara en lägenhet. I en vecka till kommer det vara kaos. Nästa vecka ska alla golv förutom vardagsrummet poleras. Så alla möbler är nu ihoptryckta i vardagsrum...

  Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att den här dagen skulle komma. Men igår skrevs skillsmässopappren på. Efter 16 år går vi skilda vägar. De gör ont, riktigt ont. Kommer hjärtat någonsin kunna läka... Känns som h...

Just nu tänker jag extremt mycket på just den här dagen för 20år sedan. Det tog så många år för mig att bara fungera efter den olyckan. Jag har ju kommit så långt. Men nu känns det som att jag börjar om från noll igen. I början av Juli, för lite ö...

Länge sedan jag skrev av mig. Vad har hänt? Det har jag inte ork med att förklara. Men jag har iaf haft en skapligt bra period efter operationen (tog bort livmoder och äggstockar). Men senare månaderna har varit jobbiga. Jag får smärtattacker stup...

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av at...