Just nu är livet påfrestande. Vissa delar av dagarna flyter på ganska bra. Jag försöker vara social och glad. Men inombords har jag en konstant tryckande känsla i bröstet. Jag kommer aldrig att få tillbaka min farmor. Kvinnan som stått mig närmare än någon annan genom livet. Hon som alltid varit på min sida. Hade hon levt nu så hade hon svarat på mitt telefonsamtal och lugnat mig, fått mig att fokusera på hennes varma röst ist för smärtan.

För just nu ligger jag i mitt soffhörn med smärtlindring och värmedynan på max, men har ändå väldigt ont. Efter ett misslyckat försök att gå en liten promenad med familjen tidigare så har smärtan vägrat att ge med sig. Så här ligger jag med tårarna rinnandes åt alla håll. Blandade från både smärta och sorg på samma gång.
Tiden går så extremt sakta. Jag vill bara att det ska bli morgon igen. Då smärtan hunnit minska (hoppas) och Lillan vaknar. Hon gör att sorgen blir så mycket lättare att ta sig igenom. Har alltid varit en person som behöver mycke närhet. Men jag har nog aldrig tidigare varit i så stort behov av kärlek och närhet som nu. En dag kommer allt kännas lättare. Jag längtar efter den dagen. Jag ska ta mig igenom de här.
Smärtan däremot är en konstant del av mitt liv. Men med bättre behandlingar och mycke vila så kan jag över lag njuta mer av livet nu än för ett år sedan. Men dessa helvetes attacker som kommer när jag rört mig/jag har ätit/jag går på toa/ kroppen tror att jag har ägglossning eller mens/ osv.... Dom blir jag inte av med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om 2 dagar har vi bott här i en hel månad. Tyvärr har det inte blivit ett hem ännu. Det är bara en lägenhet. I en vecka till kommer det vara kaos. Nästa vecka ska alla golv förutom vardagsrummet poleras. Så alla möbler är nu ihoptryckta i vardagsrum...

  Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att den här dagen skulle komma. Men igår skrevs skillsmässopappren på. Efter 16 år går vi skilda vägar. De gör ont, riktigt ont. Kommer hjärtat någonsin kunna läka... Känns som h...

Just nu tänker jag extremt mycket på just den här dagen för 20år sedan. Det tog så många år för mig att bara fungera efter den olyckan. Jag har ju kommit så långt. Men nu känns det som att jag börjar om från noll igen. I början av Juli, för lite ö...

Länge sedan jag skrev av mig. Vad har hänt? Det har jag inte ork med att förklara. Men jag har iaf haft en skapligt bra period efter operationen (tog bort livmoder och äggstockar). Men senare månaderna har varit jobbiga. Jag får smärtattacker stup...

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av at...