Gårdagen gick ju käpprätt åt helvete. Har tagit ett tag att smälta de hela, men nu börjar det kännas bättre. Jag blev totalt avvisad på sjukhuset av en läkare som säger det klassiska. ..att jag måste lära mig leva med smärtan. Antagligen har hon aldrig upplevt smärta själv nån gång. "Du dör inte av smärtan". Hon fick mig att känna mig som en liten myra ensam i skogen. Har man såna smärtor som endometrios kan ge en så kan man absolut dö på grund av de! De gör så förbannat ont att man helt enkelt inte står ut hur länge som hälst. Det finns en anledning till varför en del kvinnor med endo har valt att avsluta sina liv. Jag kan verkligen förstå deras val. Även om jag själv är lång ifrån ett sånt beslut.

Eftersom att det var tuft för mig att ta mig runt på sjukan så fick jag självklart ett smärt påslag. Skakade som ett asplöv, krampa i livmodern och svimmade nästan vid flera tillfällen. Som tur e fanns en ängel till sköterska som körde ut mig med rullstol eftersom att ja inte kunde gå. Hon hade fixat med en sjuktaxi åt mig så jag skulle komma hem ok. Vill inte gå in på allt läkaren sa men jag vill aldrig stöta på henne igen. Ingen ska få mig att känna mig så betydelselös en gång till! Jag längtar efter min läkare så jag faktiskt kan få lite hjälp. Sen jag kom hem har jag intagit min vanliga plats i soffhörnet med min älskade värmedyna. Kramperna jag haft sen igår eftermiddag/kväll har nu sakta börjat släppa och jag kan slappna av lite igen. Pga dom har jag inte kunnat sova mer än nån enstaka timme inatt. Så jag känner mig helt utmattad. Ska försöka sova en stund snart o se om de går. Jag hoppas smärtorna ger med sig snart och jag kan fortsätta ligga i mitt soffhörn. Men mår ja inte bättre snart får ja åka in igen. Drar mig verkligen för de, för man förlorar liksom respekten för sjukvården när man träffar på sånna rötägg som ja gjorde igår. Igår grät jag tom och kände att det inte finns något hopp alls....helt knäckt! Men ju när jag lugnat mig så vet ja ju att det faktiskt finns läkare som vill hjälpa och respekterar sina patienter. Det gäller bara att samla mod och kraft att orka söka hjälp igen. Jag har en bit kvar. Är fortfarande orolig att bli trampad på igen....men imorgon då hoppas jag att jag antingen mår bättre eller har modet att söka hjälp. Jag ger inte upp så lätt ska du veta...helvetes Endo!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om 2 dagar har vi bott här i en hel månad. Tyvärr har det inte blivit ett hem ännu. Det är bara en lägenhet. I en vecka till kommer det vara kaos. Nästa vecka ska alla golv förutom vardagsrummet poleras. Så alla möbler är nu ihoptryckta i vardagsrum...

  Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att den här dagen skulle komma. Men igår skrevs skillsmässopappren på. Efter 16 år går vi skilda vägar. De gör ont, riktigt ont. Kommer hjärtat någonsin kunna läka... Känns som h...

Just nu tänker jag extremt mycket på just den här dagen för 20år sedan. Det tog så många år för mig att bara fungera efter den olyckan. Jag har ju kommit så långt. Men nu känns det som att jag börjar om från noll igen. I början av Juli, för lite ö...

Länge sedan jag skrev av mig. Vad har hänt? Det har jag inte ork med att förklara. Men jag har iaf haft en skapligt bra period efter operationen (tog bort livmoder och äggstockar). Men senare månaderna har varit jobbiga. Jag får smärtattacker stup...

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av at...