Direktlänk till inlägg 5 december 2017
(klicka på bilden för att komma till repotaget)
Idag har det varit en speciell dag för mig. För ett tag sen gick jag med på att intervjuas av Sveriges radio angående Endometrios och vården. Jag var först nervös men Emma som intervjuade mig va så duktig så ja delade med mig om en hel del. Bilden ovan tex är tagen från ett filmklipp jag delade med mig av...som det spelas upp ljud ifrån på reportaget. En film som får mig att känna mig utblottad, men de kändes ändå rätt på någe vis. I den filmen ligger jag på sängkanten o kämpar med kraftiga kramper. Filmen är inspelad efter att jag fått smärtlindring (enligt läkarna)...
Idag sändes iaf reportaget på radio p4 under dagen. Är super stolt över att även min nära vän Mickis delade med sig om hur även hon fajtas med Endometriosen, med mig. Den delen är inte med på reportaget men sändes under dagen på radion.
Mickis har varit med många gånger till akuten och kvinnokliniken. Hon har hållt min hand och funnits där i väntan på hjälp. Hon är en av dom nära och kära som hjälpte mig genomlida dom tre helvetes veckorna på sjukan. Guld värda!
Ja må ha ett rent helvete med min kropp. Men kärleken jag har från vänner och familj, som verkligen ställer upp när de behövs... Den är så stark. Den får mig att älska mitt liv och jag skulle aldrig vilja byta liv med någon! Önskar dock självklart att jag kunde få må bättre.
Bra vet ja inte om ja kan uppnå...men bättre än så här måste de väll ändå kunna bli.
Genom att dela med mig öppet om hur mitt liv ser ut, hoppas jag att det kan leda till något positivt.
Jag önskar en massa saker i framtiden:
1.) Jag önskar att mer forskning kunde göras så att man kan hitta något som hindrar Endometriosens framfart och smärtor. Det är svårt att hitta medicin som faktiskt lindrar smärtorna. De som finns nu tar udden av toppen och gör att man orkar stå ut lite längre. Men ont som faan gör de iaf.
2.) Jag önskar att unga tjejer får hjälp i tid. Att förstå att det inte är normalt att ha så ont att alvedon inte hjälper. Att dom blir hörda och får hjälp i tid, innan Endometriosen gjort för stor skada.
3.) Jag önskar att vården blir mer utbildade. Så att man slipper bli avvisad pga att ingen Endo kunnig personal finns på plats.
4.) Jag vet att Endometrios är en obotlig sjukdom. Och jag vet att läkarna inte alltid kan hindra skadorna man får/fått. MEN! När vi väl (efter att ha plågats länge hemma) ger upp och söker vård för att vi inte kan stå ut längre....Ge oss åtminstone hjälp att lindra smärtorna. Oftast är allt vi behöver en paus för att samla kraft så att vi kan fortsätta kämpa hemma igen.
Allt de här känns låååångt borta just nu. Men jag önskar att någon eller några punkter kan uppfyllas till kommande generationer.
Jag ser nu att klockan passerat midnatt för nästan en timme sedan. Så reportaget sändes alltså igår.
Jag ligger vaken för att smärtorna är för starka för att kunna somna. Börja skriva bloggen för att ha något som distraherar mig. På så vis kan jag lättare behärska mig så jag inte ger ifrån mig för mycket ljud så ja stör familjen. Utan distraktion blir de helt olidligt. Ändå så är ja nu "smärtlindrad"...
Jag är också på bättringsvägen och mår bättre än för några veckor sedan. Även när man mår någorlunda bra så kan de va tuft. Det finns helt enkelt inget läge där man mår helt bra med Endometrios...