Direktlänk till inlägg 29 november 2017
Jag mår långt ifrån bra än. Men jag har börjat kunna leva lite igen. Jag kan le, jag kan vara social, jag kan dölja smärtan lite, jag kan låtsas må bra. O de e så jävla skönt! Hoppas det fortsätter så jag klarar detta längre o längre stunder. Extra stolt är jag över att jag kunde vara med när mina älskade vänner förlovade sig *stort*. Så stolt över både dom och mig.
De här året har varit ett av de bästa och värsta i hela mitt liv. Vi hittade vårat dröm hus och jag känner mig som hemma för första gången i mitt liv i mitt egna hem. Min tidigare trygghet var hemma hos min älskade farmor. Där jag bott fram och tillbaka i hela mitt liv istort sett. När hon dog iår, så dog en del av mitt hjärta, en stor del. Behöver henne i mitt liv, framförallt nu.
Jag har också aldrig någonsin mått så dåligt av Endometriosen som jag gjort iår. Smärtorna togs till en helt ny nivå och det har brutit ner mig. Jag är på väg upp. Även om det tar tid så ska ja upp. Jag ska faan i mig må bra igen... *osäker*